Efter en lång sommar med mycket arbete tog jag en två veckors semester och åkte ner till Portugal. Min sambo kommer därifrån och jag har bott i landet under knappt ett år men har inte varit där sedan 2007. Semestern var därför i första hand tänkt till att träffa släkt och vänner, men ett par dagar togs till vara för att leta lite groddjur och kräldjur. Augusti är inte den bästa månaden för att ”herpa”, flera arter aestiverar (sommardvalar) under de varmaste månaderna, medan andra, vanligtvis dagaktiva, arter uppvisar nattaktiva beteenden. Precis som i Sverige är våren den bästa årstiden för att se de flesta grod- och kräldjuren. I år har dessutom augusti varit en väldigt varm månad och temperaturerna låg ständigt kring 30 grader i skuggan och vinden var nära på obefintlig, även vid kusten, under mitt besök.
De första dagarna stannade vi i Caldas da Rainha, som ligger vid kusten ungefär 10 mil norr om Lissabon. Ett par kilometer från stadskärnan ligger Lagoa de Óbidos, en stor lagun som används friskt till vattensporter som vindsurfning och med sandstränder som är väldigt populära badplatser. I och kring lagunen finns ett rikt ekosystem och enligt en skylt vid vattnet ska det i området finnas 12 kräldjurs- och 9 groddjursarter (om jag inte missminner mig). De enda ”herptiler” jag lyckades få syn på var dock lacertider (ödlor i familjen Lacertidae), som det fanns gott om vid de sandiga slänterna runt lagunen.
Habitat vid Lagoa de Óbidos. Foto: Dennis Hägg
Problemet med lacertider är dels att de är ruskigt snabba, speciellt i den stekande sol som rådde, samt att de är rätt svåra att artbestämma. Det senare beror på att många arter påminner mycket om varandra och färgteckningen varierar ofta stort inom en och samma art (dessutom är det en familj där stora taxanomiska förändringar förekommer med jämna mellanrum). I kombination med att jag endast hade med mig mitt 50mm fasta objektiv blev bilderna på dessa ödlor relativt få (jag har antagligen fotat 1 av 100 ödlor jag sett) och några individer har jag inte lyckats artbestämma säkert. En art som man lätt känner igen på sin storlek (upp mot 30cm) samt spetsiga och kölade fjäll, vilket ger den ett lite mer ”taggigt” utseende är algerisk sandlöpare (Psammodromus algirus).
Algerisk sandlöpare (Psammodromus algirus), Lagoa de Óbidos, 120817. Foto: Dennis Hägg
För att hitta groddjur och halvakvatiska ormar som snok (Natrix natrix) i Sverige beger man sig vanligtvis till dammar av olika slag. I större delen av Portugal är det något som det finns ytterst sparsamt av och sötvatten hittar man främst i större åar. Ett undantag är våtmarksområdet Paúl de Tornada, som också ligger ett par kilometer från Caldas da Rainha. Det är kanske mest känt som fågelskådarlokal men det finns även många arter groddjur och kräldjur, samt däggdjur som vessla (Mustela nivalis) och utter (Lutra lutra) kring våtmarken. Det är en jättefin lokal som jag besökte flera gånger under dessa två veckor. Föreningen PATO har ett kontor vid våtmarken och har bland annat organiserat workshops och kurser om grod- och kräldjur och vid deras byggnad (som var stängd de gånger jag besökte den) hittade jag vattentanken på bilden nedan, som gissningsvis fylls upp under våren för att ge groddjuren en mer skyddad plats att lägga sina ägg.
Amfibietank, Paúl de Tornada. Foto: Dennis Hägg
Runt våtmarken växer flera meter hög vass och det är på stigar bland vassen (inte sällan med mindre trevliga inslag av taggigt björnbär) man får ta sig fram, med några öppningar här och där ner till vattnet.
Hög vass längs stigarna runt våtmarken Paúl de Tornada. Foto: Dennis Hägg
Vid stigarna prasslar det konstant, ofta hör man tydligt att det är fåglar, andra gånger ödlor och ibland kan man inte ens gissa vad det är som springer iväg. Trots flera besök i både stekande sol och molnigare väder, tidigt på morgonen och sent på kvällen hittade jag endast ett par ödlor, grodyngel av okänd art och sköldpaddor. I Portugal förekommer två sköldpaddsarter (havssköldpaddor ej medräknade) och både dessa arter kan man hitta vid Paúl de Tornada. Den ena är den iberiska bäcksköldpaddan (Mauremys leprosa), som jag hittade en individ av solandes på land. Jag tror att jag även såg den andra arten, kärrsköldpadda (Emys orbicularis), men den dök bara upp med huvudet från vattnet under ett kort ögonblick och trots en norrlännings tålamod lyckades jag inte vänta länge nog för att den skulle synas till igen och säkert kunna artbestämmas.
Iberisk bäcksköldpadda (Mauremys leprosa), Paúl de Tornada, 120817. Foto: Dennis Hägg
Vi åkte sedan på en 4 dagars lång resa norrut och stannade till i Fragas de São Simão, en kanonfin lokal med en å som här och var bryts upp av mindre dammar. Denna lokal är också populär som badplats men en bit längre ned efter ån får man möjlighet att vara mer för sig själv. Här fanns det väldigt stora mängder iberisk groda (Rana iberica).
Iberisk groda (Rana iberica), Fragas de São Simão, 120820. Foto: Dennis Hägg
Det är en art som till utseendet påminner mycket om de brungrodor som finns i Sverige, vanlig groda (Rana temporaria), åkergroda (Rana arvalis) och långbensgroda (Rana dalmatina), kanske allra mest den sistnämnda då den har spetsig nos och långa ben som gör att den kan hoppa riktigt långt. Den skiljer sig dock från dessa arter genom att den blir betydligt mindre (ca 5cm som fullvuxen), den är också väldigt bunden till rinnande vatten och är aktiv både dag som natt och under hela året, något man tydligt kunde se vid denna lokal, där både nyuppstigna, subadulta och adulta individer förekom. Färgteckningen varierar stort, liksom hos bland annat vanlig groda. I närheten av Fragas de São Simão besökte vi även ytterligare ett par likartade lokaler, med samma utbud av groddjur.
Iberisk groda (Rana iberica), juvenil, Fragas de São Simão, 120820. Foto: Dennis Hägg
Portugal är ett land som ofta drabbas av skogsbränder, inte sällan medvetet tända. I närheten av Fragas de São Simão brann ett stort område ner bara någon vecka innan vi besökte det och en brandman dog under släckningsarbetet. Ett kusligt landskap som ännu luktade bränt.
Utkanten av skogsbranden kring Fragas de São Simão. Foto: Dennis Hägg
Vi sov sedan en natt i Figueiró dos Vinhos, som ligger ungefär i mitten av landet, och jag passade där på att fota lite spanska murödlor (Podarcis hispanicus), en art som förekommer över hela landet. Diskussioner pågår om taxanomin gällande denna art och vissa menar att det egentligen rör sig om två olika arter.
Spansk murödla (Podarcis hispanicus), Figueiró dos Vinhos, 120821. Foto: Dennis Hägg
Ett djur som är minst lika svårt att fotografera som lacertider, och nästan lika vackra, är större dagsvärmare (Macroglossum stellatarum), en fjäril som även förekommer i Sverige och påminner mycket om en kolibri i sitt sätt att flyga.
Större dagsvärmare (Macroglossum stellatarum), Figueiró dos Vinhos, 120821. Foto: Dennis Hägg
Från Figueiró dos Vinhos gick sedan färden vidare till Guimarães, en stad i norra Portugal som utsetts till Europas kulturhuvudstad i år och tanken med besöket var att se lite konserter. utställningar och liknande. På väg tillbaka till vandrarhemmet från en kulturell dag i staden stannade vi till vid ett torg strax utanför det historiska centrumet av staden, där byggnationer för att göra en slags liten ekologisk odling av kryddväxter hade påbörjats. Bland pallkragarna med odlingar finns ett antal tankar som tidigare använts för bearbetningen av läder.
Torg i centrala Guimarães med gamla vattentankar. Foto: Dennis Hägg
Två av dessa tankar var delvis vattenfyllda och i vardera tank satt, glatt överraskande, flera individer iberisk sjögroda (Pelophylax perezi, tidigare Rana perezi) bland lite bråte och skräp.
Iberisk sjögroda (Pelophylax perezi), Guimarães, 120822. Foto: Dennis Hägg
Jag hade innan resan norrut kontaktat Vasco Flores Cruz, som bland annat driver bloggen Anfíbios & Répteis de Portugal och Facebooksidan med samma namn. Han tipsade vänligt om två riktigt fina lokaler i området. Jag vet inte hur pass känsliga dessa lokaler är och väljer därför att inte skriva ut deras namn, men den första ligger en bit från Guimarães. Här hade jag främst hoppats få se sydlig hasselsnok (Coronella girondica) och jag är helt övertygad om att jag hade hittat någon om tiden hade räckt till för att leta ett par timmar till. Istället blev det lite fler spanska murödlor…
Spansk murödla (Podarcis hispanicus), nära Guimarães, 120823. Foto: Dennis Hägg
…en vanlig padda (Bufo bufo), som tillhör en annan underart (Bufo bufo spinosus) än den vi hittar i Sverige (Bufo bufo bufo)…
Vanlig padda (Bufo bufo spinosus), nära Guimarães, 120823. Foto: Dennis Hägg
…och till sist även en ung amfisbenid (Blanus cinereus). Det är alltså varken en ödla eller orm utan hör till den egna underordningen masködlor (Amphisbaenia) och arten är den enda masködlan som förekommer i Europa. Det här var en ung individ och som fullvuxna kan de nå en längd på upp mot 30cm. Otroligt spänstig och stark kropp och för att ha en chans att fota den fick jag hålla i den en kort stund, efter att jag släppt tillbaka den tog det inte mer än ett ögonblick innan den borrat ner sig i marken.
Amfisbenid (Blanus cinereus), nära Guimarães, 120823. Foto: Dennis Hägg
Den andra lokalen jag blev tipsad om ligger utanför Vila do Conde och det blev succé i form av observationer men en total frustration vad gäller fotograferandet. Till att börja spenderade jag lång tid för att leta den ”rätta” lokalen innan jag kom fram till att det var precis i början av promenadstigen jag följde. Längs med en äng med högväxt gräs var gräset kortklippt och ungefär en decimeter ut i det kortare gräset prasslade det friskt när man gick förbi. Ödlorna som låg där och solade var västliga kopparskinkar (Chalcides striatus), samtliga unga individer som var knappa decimetern långa. Till skillnad från många andra kräldjur springer de inte iväg åt sidan utan snarare snett ned i marken, så allt man ser är svansen som viftar till när de försvinner ner i gräset. Otroligt snabba och otroligt svårfotade, åtminstone vid lokaler som denna. Väl inne i det högvuxna gräset är det chanslöst att hitta dem och trots att jag vid ett par tillfällen väntade ut dem så att de kom fram precis utmed mig klarade jag aldrig av att se deras små, mörka kroppar i gräset utan märkte att de kommit fram först när jag gick därifrån och de stack iväg igen.
På huk i det högvuxna gräset skymtade jag en fullvuxen kopparödla (Anguis fragilis), som försvann ner i gräset när jag höjde kameran och inte visade sig mer. Dessutom skrämde jag även iväg en latastes huggorm (Vipera latastei latastei), en årsunge som låg precis på samma sätt som kopparskinkarna en liten bit ut i det kortväxta gräset. Jag hann bara se svansen med det typiska mönstret försvinna in det högvuxna gräset.
Till råga på allt låg en pärlödla (Timon lepidus, tidigare Lacerta lepida) på en jättefin sten med en ormbunke i förgrunden, den stack ner i ett hål i stenen och tittade försiktigt fram med huvudet. Jag hade kunnat vänta tills den kom fram för att få ett fint foto men då jag var säker att jag hade fotat denna art vid ett tidigare tillfälle valde jag att försöka leta rätt på den försvunna huggormen istället. Mörkret kom men ingen huggorm och vi var tvungna att lämna norra Portugal för att hämta upp en kompis som kom med flyget till Lissabon. Det visade sig i efterhand när jag nu gått genom bilderna att jag inte alls hade fått någon pärlödla på bild och alla fyra arter vid denna lokal förblev ofotograferade…
Världens mest frustrerande gräs? Nära Vila do Conde. Foto: Dennis Hägg
Efter detta blev det några dagars herpledigt men innan vi åkte hem till Sverige gjorde vi ett besök till ögruppen och naturreservatet Berlengas utanför Peniche. Sedan 2011 klassar UNESCO även ögruppen som biosfärreservat. För att ta sig till denna ögrupp måste man åka båt från Peniche. Resan tar mindre än en timme men det är en båtfärd jag inte skulle rekommendera ens den mest hårdhudade sjöman. Svarta spypåsar delades ut till alla resenärer innan avfärd och få gick oanvända… En frukost mindre nådde vi till slut huvudön. Det är en ganska liten, bergig ö som omges av turkost vatten i vikarna och stora grottor som för tankarna till karibiska paradisöar, fantastiskt vackert!
Berlengas, vy från hamnen där båten anländer. Foto: Dennis Hägg
Berlengas är känt för sin flora och som häckningsplats för flera olika fåglar. När det gäller grod- och kräldjur har det funnits två ödlearter på ön. Den ena är pärlödlan, som minskade kraftigt i antal under 1980- och 90-talet och försök att artificiellt kläcka deras ägg gjordes under 1999 och 2000. 2001 fanns det endast 10 individer kvar på ön och jag har inte hittat några officiella siffror sedan dess, men enligt vissa blogginlägg ska arten vara utdöd på ön och jag såg inget som tydde på motsatsen. Anledningarna till att den minskat tror man beror på den ökade mängden av den introducerade svartråttan (Rattus rattus), som äter deras ägg, och medelhavstrut (Larus michahellis), som äter ödlorna. Båda dessa arter försöker man begränsa antalet av genom jakt och borttagande av ägg men trutarna dominerar ännu ön och döda svartråttor kunde ses utmed gångleden.
Ytterligare en anledning jag kan tänka mig som en orsak till minskningen av arter som pärlödlan är den exploatering och typ av turism som bedrivs på ön. Enligt svenska Wikipedia ”är det mestadels forskare som besöker öarna. På sommaren besöks dock även öarna av ett mindre antal turister” och om detta var sant för några år sedan är det definitivt inte det längre. Det är hundratals besökare som kommer dagligen och istället för ett informationscenter eller liknande möts man av tre restauranger/caféer och en mängd tält tillhörande campande gäster när man kommer fram till ön. De flesta besökare tycks åka till ön för att bada och sola, till skillnad från att skåda fauna eller flora, och regeln om att hålla sig inom de utmarkerade lederna verkar respekteras dåligt.
Den andra ödlearten som förekommer är en, till ögruppen endemisk, underart av carbonellis murödla (Podarcis carbonelli), Podarcis carbonelli berlenguensis (tidigare Podarcis bocagei berlenguensis). Denna ödla formligen kryllar det av på ön, möjligtvis med undantag för mässan i Hamm har jag nog aldrig sett så många reptiler på samma ställe som på denna ö…
-”Pappa, pappa! Nu har jag hittat 10 ödlor till!” och -”Jädrar, vad många ödlor det är här!” var kommentarer som man hörde andra besökare yttra.Tack vare den höga densiteten kommer ödlorna nära och fotomöjligheter finns det gott om. Ännu intressantare är att man får en unik möjlighet att studera deras beteenden, det bråkas friskt om revir och mat och man får se många huvudnickningar, armrörelser och jaktbeteenden.
Passar på att göra lite föreningsreklam medan jag studerar en av ödlorna. Foto: Joana Pinheiro
Förutom svartråttor är det enda landlevande däggdjuret på ön europeiska kaniner (Oryctolagus cuniculus). Vid gångleden låg en död kanin och flugorna som samlades kring denna blev till ett smörgåsbord för ödlorna, tiotals ödlor sprang på den, i den och runt den för att fånga så många flugor som möjligt.
Carbonellis murödla (Podarcis carbonelli berlenguensis) äter flugor som samlats vid ett kaninkadavar, Berlengas, 120830. Foto: Dennis Hägg
Vad jag inte visste om dessa ödlor var att de även verkar tycka mycket om frukt. Här har en individ hittat en persika (som inte växer naturligt på ön) och smaskar i sig ordentligt, både genom att slicka och bita loss större stycken, samtidigt som den jagar bort en annan hungrig individ. Kanske är det vätskan (något sötvatten finns mig veterligen inte på ön förutom regn/dagg) snarare än näringen de vill åt?
Carbonellis murödla (Podarcis carbonelli berlenguensis) slickar i sig persika, Berlengas, 120830. Foto: Dennis Hägg
Med detta avslutar jag rapporten från Portugal, djurutbudet var väl hyfsat med tanke på årstiden och den begränsade tiden som gavs till herpandet. Men jag hade gärna sett lite fler ormar, och framförallt fått alla djur jag hittade på bild!